Indianer, indianer överallt indianer. När jag var liten- kroppsligt - mentalt är jag det fortfarande enligt vissa (läs sambo). Då var min högsta önskan att vara indian, jag förbannade högljutt min nitlott i form av ljusblont hår och blåbärsögon och drömde om att vara en svartögd vilde med långt hår och en vargskalle till vintermössa.
En dag gick det så långt att jag krävde ett namnbyte på stående fot –”Mamma, jag ska inte heta Martin längre. Jag ska heta Silverpilen!” Den blick jag fick (ofrivilligt dansbandsrim) av min mor var som Ctrl+C ur Kalle Ankas julafton, ni vet när tjuren Ferdinands mamma godmodigt accepterar sin sons val - att inte stångas, och Ctrl+V i min mammas nuna. Jag var inte nöjd.
Okej om jag inte fick mina dagisfröknar att kalla mig Silverpilen, men min egen familj! Där borde man inte stöta på patrull!
Yours truly, Silverpilen Westerlund
